mina känslors mycket mer än min kropps älskare. Denne man hade jag funnit i hertigen, men hertigen är gammal, och ålderdomen varken skyddar eller tröstar. Jag trodde mig kunna taga emot det liv han beredde mig; men vad vill du? Jag höll på att förgås av ledsnad, och skall man nu en gång mista livet, kan man lika gärna kasta sig in i en eldsvåda som att förgifta sig med kolos.
Då mötte jag dig, ung, eldig, lycklig, och jag försökte att av dig göra den man, som jag anropat mitt i min bullrande ensamhet. Vad jag älskade hos dig det var icke den, du var, utan den du skulle bli. Du tar inte emot denna roll, du förkastar den såsom varande dig ovärdig, du är endast en vanlig älskare; gör som de andra, betala mig och låt oss icke mer tala om saken.
Uttröttad av denna långa bikt, kastade Marguerite sig tillbaka mot soffryggen och tryckte näsduken mot sina läppar och ögon för att kväva en svag hostattack.
— Förlåt, förlåt, mumlade jag, Jag har förstått allt detta, men jag ville höra dig säga det, min tillbedda Marguerite. Låt oss glömma allt annat och endast minnas en sak — att vi tillhöra varandra, att vi äro unga och älska varandra. Marguerite gör med mig vad du vill, jag är din slav, din hund; men för himlens skull riv sönder brevet, som jag skrev till dig, och låt mig inte resa i morgon; jag skulle dö därav.
Marguerite drog fram mitt brev ur sitt klänningsliv och räckte mig det, sägande med ett leende av outsäglig mildhet:
— Se där, jag tog det med åt dig.
Jag rev sönder brevet och kysste med tårar den hand, som gav mig det.
I detsamma visade sig Prudence.
— Hör nu, Prudence, vet ni, vad han ber mig om? sade Marguerite.
