Det var bättre än vi hoppats på.
Under det jag gick hem till mig för att säga upp min våning, begav sig Marguerite till en agent, som, efter vad hon sade, redan gjort för en av hennes väninnor, vad hon ämnade be honom nu göra för henne.
Hon kom sedan och hämtade mig på rue de Provence, helt förtjust. Agenten hade lovat betala alla hennes skulder, ge henne kvitto därpå och lämna henne en ytterligare summa av tjugu tusen francs mot det att hon avstod från hela sitt möblemang.
Av den summa, vartill auktionen uppgick, kan du se, att den hedersmannen skulle ha förtjänat mer än trettio tusen francs på affären.
Vi foro helt glada tillbaka till Bougival, alltjämt språkande om våra framtidsplaner, som vi, tack vare vår bekymmerslöshet och i synnerhet vår kärlek, sågo i den mest gyllene dager.
Åtta dagar senare sutto vi och åto frukost, då Nanine kom in och underrättade mig, att min betjänt ville tala med mig.
Jag lät honom komma in.
— Herrns far har kommit till Paris, sade han, och ber att herrn genast skall komma hem till sig, där han väntar.
Denna nyhet var den enklaste sak i världen, och likväl sågo Marguerite och jag på varandra, när vi fingo höra den.
Vi anade en olycka i denna tilldragelse.
Utan att hon delgivit mig detta intryck, som jag också kände, svarade jag, i det jag räckte henne handen:
— Frukta ingenting.
— Kom igen så snart du kan, mumlade Marguerite och kysste mig, jag skall sätta mig vid fönstret och vänta på dig.
