— Vad vet jag? Allt vad en far kan göra, för att hans son skall lyda honom. Han skall påminna dig om mitt förflutna liv och kanske göra mig äran att hitta på någon ny historia för att få dig att övergiva mig.
— Du vet ju, att jag älskar dig?
— Ja, men vad jag också vet, det är, att man förr eller senare måste lyda sin far, och du skall kanske sluta med att låta övertyga dig.
— Nej, Marguerite, det är jag, som skall övertyga honom. Det är skvallret av några av hans vänner, som gett anledning till denna häftiga vrede; men han är god, han är rättvis, och han skall ångra sin första uppbrusning. För resten, när allt kommer omkring, vad bryr jag mig om det!
— Säg inte så, Armand; jag skulle föredraga allt framför att göra dig oense med din familj; låt dagen gå över och återvänd i morgon till Paris. Din far har då å sin sida tänkt på saken, liksom du å din, och ni skola kanske komma bättre överens. Stöt icke hans principer, låtsa göra några eftergifter för hans önskningar; låtsa som om du inte höll så mycket på mig, och han skall låta saken ha sin gång. Hoppas, min vän, och var alldeles säker på en sak, att vad än må hända, skall din Marguerite stanna hos dig.
— Du svär mig det?
— Behöver jag väl svära det?
Vad det är ljuvt att låta övertyga sig av en röst, som man älskar! Marguerite och jag tillbragte hela dagen med att tala om våra planer, som om vi insett nödvändigheten av att så fort som möjligt förverkliga dem. Vi väntade varje ögonblick, att något skulle hända, men lyckligtvis förflöt dagen utan att medföra något nytt.
Dagen därpå gav jag mig av vid tiotiden och var framme vid hotellet klockan tolv.
Min far hade redan gått ut.
