— Och vad gör hon? Har hon helt och hållet flyttat in till Paris?
— Ja, hon har aldrig velat återvända till Bougival, sedan ni for därifrån. Det var jag, som for och hämtade alla hennes saker och även edra varav jag gjort ett paket, som ni kan skicka upp efter. Där är allt undantagande en liten portfölj med ert namnchiffer, som Marguerite tog och har hemma hos sig. Om ni vill ha den, så skall jag begära den tillbaka av henne.
— Nej, låt henne behålla den, stammade jag, ty jag kände tårarna stiga från mitt hjärta upp i mina ögon vid minnet av denna by, där jag varit så lycklig, och vid tanken, att Marguerite var angelägen att behålla en sak, som varit min och påminde henne om mig.
Om hon kommit in i detta ögonblick, skulle alla mina föresatser om hämnd flugit sin kos och jag fallit till hennes fötter.
— För resten, återtog Prudence, har jag aldrig sett henne sådan som nu — hon sover nästan inte alls mera, hon springer på baler, hon superar, hon dricker sig rusig till och med. Häromdagen måste hon efter en supé ligga till sängs i åtta dagar; och då doktorn gav henne lov att stiga upp, började hon om på nytt, med fara att dö på kuppen. Tänker ni gå och hälsa på henne?
— Vad tjänar det till? Jag har kommit upp till er, därför att ni alltid varit älskvärd emot mig, och därför att jag kände er, innan jag kände Marguerite. Det är er jag har att tacka för, att jag varit hennes älskare, liksom det är er, jag har att tacka för, att jag inte längre är det, eller hur?
— Bevars, jag har gjort allt, vad jag kunnat för att hon skulle lämna er, och jag tror, att ni längre fram icke kommer att vara ond på mig för det.
— Jag är er dubbelt tacksam för det, sade jag,
