— Det må hon gärna.
— Tänker ni gå ut något i dag?
— Jag blir hemma hela kvällen.
— Det skall jag säga henne.
Prudence gick.
Jag skrev icke ens till Olympe, att hon icke borde vänta mig — jag generade mig icke det minsta visavi henne. Det var knappt att jag var hos henne en gång i veckan. Hon tröstade sig, tror jag, med en aktör vid någon bulevardteater.
Jag gick ut för att äta middag, men vände sedan genast hem igen. Jag lät göra upp eld överallt och gav Joseph ledigt.
Jag skulle icke kunna göra dig redo för de olika känslor, som upprörde mig under min timmes väntan; men då jag vid niotiden hörde det ringa, mynnade de ut i en sinnesrörelse så stark, att när jag gick för att öppna, var jag tvungen att stödja mig mot väggen för att icke falla.
Lyckligtvis var det halvmörkt i tamburen, så att mitt upprörda utseende icke märktes så mycket.
Marguerite inträdde.
Hon var alldeles svartklädd och med ett tätt flor för ansiktet, så att jag knappt kunde urskilja det.
Hon gick in i salongen och lyfte upp floret. Hon var blek som marmor.
— Här är jag, Armand, sade hon; ni ville träffa mig, därför kom jag.
Och i det hon lät huvudet sjunka ner i händerna. brast hon i gråt.
Jag gick fram till henne.
— Vad felas er? frågade jag i upprörd ton.
Hon tryckte min hand utan att svara, ty tårarna kvävde ännu hennes röst. Men några ögonblick senare sade hon efter att ha återvunnit en smula lugn:
