mera genom de känslor det uttryckte än den materiella hjälp det bragte mig. Alltså kan jag skriva till er i dag. Detta brev var från er far, och se här vad det innehöll:
’Min fröken!
Jag har just fått höra, att ni är sjuk. Om jag vore i Paris, skulle jag själv komma och efterhöra ert befinnande; om min son vore hos mig, skulle jag skicka honom att göra det, men jag kan icke lämna C…, och Armand är sex eller sju hundra mil härifrån. Tillåt mig därför helt enkelt skriftligen säga er, fröken Gautier, hur ledsen jag är över er sjukdom, och tro på mina uppriktiga önskningar om ert snara tillfrisknande.
En av mina goda vänner, herr H… skall komma upp till er — vill ni vara god och taga emot honom. Han har ett ärende från mig, som jag otåligt väntar att få se uträttat.
Mottag, min fröken, försäkringen om min varmaste högaktning.’
Sådant var det brev, jag fick. Er far har ett
ädelt hjärta, älska honom riktigt, min vän, ty det
finns få människor i världen så värda att älskas
som han. Detta papper, undertecknat med hans
namn, har gjort mig mera gott än alla vår store
läkares recepter.
I morse kom herr H… Han föreföll helt förlägen över det ömtåliga uppdrag, han fått av er far. Han kom helt enkelt för att lämna mig tusen écus å er fars vägnar. Jag ville först säga nej, men herr H… förklarade, att detta avslag skulle såra herr Duval, som bemyndigat honom att först och främst lämna mig denna summa och förse mig med allt, vad jag vidare kunde behöva. Jag mottog denna hjälp, som, kommande från er far, icke kan vara en allmosa. Om jag är död, när ni kommer tillbaka, så visa er far, vad jag nu skrivit om honom, och säg honom, att den stackars flickan,
