Man förde hem mig halvdöd. Jag har hostat och spottat blod hela natten. I dag kan jag icke tala mera, det är knappast jag kan röra armarna. Min Gud, min Gud! Jag skall dö. Jag väntade mig det, men jag kan icke vänja mig vid tanken att lida ännu mer än jag gör och om…”
Efter dessa ord, voro de bokstäver, som
Marguerite försökt raspa ner, alldeles oläsliga, och det var
Julie Duprat som hade fortsatt.
”18 februari.
Herr Armand!
Alltifrån den dagen då Marguerite ville gå på teatern, har hon alltjämt blivit sämre. Hon orkar icke längre tala och kan icke röra sig. Hur vår stackars väninna plågas, är omöjligt att beskriva. Jag är icke van vid dessa slags sinnesrörelser, och jag lever i ständig ångest.
Vad jag önskar att ni vore här! Hon yrar nästan jämt, men vare sig redig eller ej, är det alltid ert namn hon uttalar, när hon förmår få fram ett ord.
Doktorn har sagt mig, att hon icke har långt kvar. Sedan hon blivit så sjuk, har den gamle hertigen icke kommit igen.
Han har sagt åt doktorn, att åsynen av hennes lidande plågade honom för mycket.
Fru Duvernoy bär sig illa åt. Hon trodde sig kunna pressa mera pengar ut av Marguerite, på vars bekostnad hon nästan helt och hållet levde, och har därför åtagit sig förpliktelser, som hon icke kan fullgöra, men då hon nu ser, att hon icke längre kan ha någon nytta av sin granne, bryr hon sig icke ens om att titta till henne. Alla överge henne. Herr de G…, som är överlupen av skulder, har måst ge sig av till London igen. Då han reste, skickade han oss litet pengar; han har gjort allt, vad han kunnat, men här har kommit
