sedan kunnat inlösa, då Marguerite dött, utan att ha betalat tillbaka pengarna, och utan att ha gett henne någon revers, med vilken hon kunde framställa sig som fordringsägare.
Med tillhjälp av denna fabel, som fru Duvernoy spred ut överallt för att urskulda sina dåliga affärer, lyckades hon avtvinga Armand en tusenfrancssedel; han trodde henne visserligen icke, men han låtsade tro henne i sin vördnad för allt, som haft något med hans älskarinna att skaffa.
Sedan gingo vi till Julie Duprat, som för oss berättade de sorgliga tilldragelser, hon varit vittne till, och göt uppriktiga tårar vid minnet av sin väninna.
Slutligen begåvo vi oss till Marguerites grav, på vilken aprilsolens första strålar framlockat de första bladen.
Det återstod Armand ännu en sista plikt att uppfylla — att fara ned till sin far. Han ville, att jag skulle följa honom dit också.
Vi anlände till C…, där jag fann herr Duval sådan jag föreställt mig honom efter den skildring hans son gjort av honom — ståtlig, värdig och välvillig.
Han mottog Armand med glädjetårar och tryckte hjärtligt min hand. Jag märkte snart, att den känsla, som behärskade alla andra hos honom, var faderskärleken.
Hans dotter Blanche hade denna genomskinligt klara blick och denna rena mun, som bevisa, att själen endast hyser goda tankar och läpparna endast yttra fromma ord. Hon hälsade leende sin bror välkommen tillbaka, utan att i sin kyska jungfrulighet ana att långt från henne en kurtisan uppoffrat sin lycka vid blotta åkallandet av hennes namn.
Jag stannade en tid hos denna lyckliga familj, där man ägnade alla sina omsorger åt honom, som kommit dit för att bli botad från sin hjärtesorg.
