— Vad för slag, är Marguerite Gautier död? utbrast jag.
— Ja.
— Och när då?
— För tre veckor sedan, tror jag.
— Och varför får våningen beses?
— Fordringsägarna ansågo, att det skulle vara bra för auktionen. Folk kunde då på förhand få se, hur möblerna och draperierna taga sig ut; herrn förstår, att det eggar köplusten.
— Hon hade således skulder?
— Å, en hel mängd.
— Men de bli väl betäckta av auktionen?
— Ja, mer än så.
— Och vem skall i så fall få överskottet?
— Hennes släktingar.
— Hon har alltså släktingar?
— Det tycks så.
— Tack så mycket.
Lugnad beträffande mina avsikter bockade sig vaktmästaren, och jag gick.
Stackars flicka! tänkte jag, då jag kom hem till mig; hon hade nog en sorglig död, ty i hennes värld har man icke några vänner på andra villkor än att man mår bra. Och mot min vilja ömkade jag mig över Marguerite Gautiers öde.
Detta skall kanske förefalla många löjligt, men jag har ett outtömligt överseende med sådana kvinnor, och jag gör mig icke ens besvär med att utforska grunden till detta överseende.
En dag, då jag skulle gå och hämta ett pass uppe i prefekturen, såg jag på en av de angränsande gatorna en glädjeflicka, som fördes bort av två gendarmer. Jag vet icke, vad hon gjort, allt vad jag kan säga är att hon grät heta tårar, i det hon omfamnade ett litet barn på några månader, varifrån hon blev skild på detta sätt. Allt sedan den
