ögonblick, då vi skildes åt, till det ögonblick då jag icke längre skall ha krafter att skriva.
Om det intresse, ni visar mig, är verkligt, Armand, så gå vid er återkomst upp till Julie Duprat. Hon skall lämna er denna dagbok. Ni skall där finna anledningen och ursäkten till allt, vad som tilldragit sig emellan oss. Julie är mycket snäll emot mig; vi prata ofta om er. Hon var här, när ert brev kom — vi gräto tillsammans, när vi läste det.
I händelse ni icke hade låtit höra av er, hade hon i uppdrag att lämna er dessa papper vid er återkomst till Frankrike. Ni är mig ingen tack skyldig därför. Detta återvändande dag för dag till de enda lyckliga ögonblicken i mitt liv har glort mig ofantligt gott, och om ni i denna läsning kan finna en ursäkt för det förflutna, så finner jag för min del en ständig tröst däri.
Jag skulle vilja ge er något, som alltid påminde er om mig, men allt, vad jag har, har lagts beslag på, och jag äger ingenting längre.
Förstår ni, min vän? Jag är döende, och från min sängkammare hör jag ute i salongen stegen av vaktmästaren, som mina fordringsägare placerat där för att ingenting skall bli borttaget, och för att jag icke skall ha någonting kvar, i händelse jag icke skulle dö. Låt oss hoppas, att de avvakta slutet, innan de göra auktion.
Å, vad människorna äro obarmhärtiga! Eller snarare, jag bedrar mig, det är Gud, som är rättvis och obeveklig.
Nå väl, älskade, ni skall komma på auktionen efter mig och köpa något, ty om jag lägger av det minsta föremål åt er, och man finge veta det, skulle man vara i stånd att anklaga er för undansnillande av beslagtagna saker.
Vilket sorgligt liv är det icke jag lämnar!
Vad Gud vore god, om han läte mig få återse
