namn varit inblandat i en så djup sorg, att det ökat min förvåning och nyfikenhet.
Därav följde, att jag icke mer träffade mina vänner, med vilka jag aldrig talat om Marguerite, utan att fråga: —
— Kände ni en viss Marguerite Gautier?
— Kameliadamen?
— Alldeles.
— Mycket väl!
Dessa ”mycket väl!” åtföljdes stundom av småleenden, som icke lämnade något tvivel om, vad de skulle betyda.
— Nå, hurudan var hon egentligen?
— En beskedlig flicka.
— Ingenting annat?
— Herre Gud, jo! Mera huvud och kanske litet mera hjärta än andra av hennes klass.
— Och ni vet ingenting särskilt om henne?
— Hon har ruinerat baron de G…
— Bara det?
— Hon har varit älskarinna åt den gamle hertigen av —
— Var hon verkligen hans älskarinna?
— Man påstår det; i alla händelser gav han henne mycket pengar.
Alltjämt samma allmänna detaljer.
Emellertid skulle det intresserat mig att höra något om Marguerites och Armands förbindelse.
En dag mötte jag en av dessa män, som ständigt leva i förtroligt umgänge med beryktade fruntimmer. Jag frågade honom:
— Kände ni Marguerite Gautier?
Jag fick samma ”mycket väl” till svar.
— Hurudan var hon?
— En vacker och trevlig flicka. Hennes död gjorde mig mycket ont.
— Hade hon icke en älskare vid namn Armand Duval?
