mitt begär att lära känna den hade sin stora andel i den oro, som Armands tystnad beredde mig.
Eftersom herr Duval icke kom till mig igen, beslöt jag att uppsöka honom. En förevändning var icke svår att finna, men olyckligtvis visste jag icke hans adress, och ingen av alla dem jag frågat hade kunnat upplysa mig därom.
Jag begav mig till rue d'Antin. Marguerites portvakt visste kanske, var Armand bodde. Det var en ny portvakt. Han var lika okunnig därom som jag. Jag tog då reda på, var fröken Gautier blivit begraven. Det var på Montmartrekyrkogården.
April var inne, vädret var vackert, och gravarna borde icke längre ha den dystra och ödsliga prägel, som vintern ger dem; slutligen var det tillräckligt varmt, för att de levande skulle kunna påminna sig de döda och hälsa på dem. Jag begav mig till kyrkogården, i det jag tänkte: blott genom att kasta en blick på Marguerites grav skall jag kunna se, om Armands sorg ännu varar, och jag skall kanske få veta, vad som blivit av honom.
Jag gick in till kyrkogårdsvaktaren och frågade honom, om icke den 22 sistlidne februari en kvinna, vid namn Marguerite Gautier, blivit begraven på Montmartre.
Han bläddrade igenom en tjock bok, där alla de, som träda in i denna sista fristad, stå uppskrivna och numrerade, och svarade, att en kvinna med detta namn verkligen jordats vid middagstiden den 22 februari.
Jag bad honom att bli visad till graven, ty det är omöjligt att utan ciceron hitta vägen i denna de dödas stad, som har sina gator liksom de levandes. Vaktaren ropade på en trädgårdsmästare, åt vilken han gav nödiga anvisningar, som dock denne avbröt, sägande: — Jag vet, jag vet… Å, den graven är
