ingen trängsel av dem, som komma för att besöka den stackars flickan.
— Kommer det ingen då?
— Ingen utom den där unge herrn, som varit här en gång.
— Bara en enda gång?
— Ja.
— Och han har icke varit här sedan?
— Nej, men han infinner sig nog, när han kommer tillbaka.
— Han är alltså bortrest?
— Ja.
— Och vet ni, var han är?
— Jag tror, att han är hos fröken Gautiers syster.
— Och vad gör han där?
— Han vill begära hennes tillstånd att låta gräva upp liket och lägga det i en annan grav.
— Varför skulle han icke låta det vara kvar här?
— Herrn vet väl, att folk har sina idéer, när det gäller de döda. Det äro vi vittne till alla dar, vi här på kyrkogården. Den här graven är endast köpt på fem år, och den unge herrn vill ha en gravplats för alla tider, och som är större; det är bättre i det nya kvarteret.
— Vad kallar ni det nya kvarteret?
— De nya gravplatserna, som man säljer där till vänster. Om kyrkogården alltid blivit hållen så som nu, skulle det icke finnas maken till den i hela världen; men det återstår ännu mycket att göra, innan det blir riktigt som det skall vara. Och så är människorna så löjliga.
— Vad menar ni?
— Jag menar att det finns folk, som äro högfärdiga till och med här. Så till exempel den här fröken Gautier, hon tycks ju ha varit litet lätt på tråden, om jag så får säga. Nu är hon död, den stackars flickan, och det är icke mera kvar av henne än av dem, om vilka man ingenting haft att
