Armand drog fram en pappersrulle under sin huvudkudde och stack genast dit den igen.
— Jag kan utantill allt, vad som står i dem, sade han. Sedan tre veckor tillbaka har jag läst dem tio gånger om dagen. Ni skall också få läsa dem, men längre fram, när jag är lugnare och kan hjälpa er att förstå all den kärlek, som rymmes i denna bikt. För ögonblicket har jag en tjänst att be er om.
— Vad då?
— Ni har ju en vagn där nere?
— Ja.
— Nå väl, vill ni taga mitt pass och fara och höra efter på poste restante, om jag har några brev? Min far och syster ha sannolikt skrivit till mig i Paris, och jag reste härifrån i en sådan brådska, att jag icke gav mig tid att höra efter det före min avresa. Då ni kommer tillbaka, skola vi tillsammans fara och underrätta poliskommissarien om ceremonien i morgon.
Armand gav mig sitt pass, och jag begav mig till rue Jean-Jacques-Rousseau.
Där funnos två brev med namnet Duval, jag tog dem och vände tillbaka.
När jag kom, var Armand fullt klädd och färdig att gå ut.
— Tack, sade han och tog sina brev. Ja, tillade han, efter att ha sett på utanskrifterna, ja, det är från min far och syster. De ha väl undrat över min tystnad.
Han öppnade breven och gissade sig till innehållet snarare än läste det, ty de voro på fyra sidor vart och ett, och i nästa ögonblick hade han vikt ihop dem igen.
— Låt oss fara, sade han, jag skall svara i morgon.
Vi foro till poliskommissarien, åt vilken Armand lämnade tillståndsbrevet från Marguerites syster.
