INLEDANDE FÖRORD
AV
JULES JANIN
FRÖKEN MARIE DUPLESSIS.
Det fanns i nådens år 1845, under dessa år av överflöd och fred, då alla snillets, talangens, skönhetens och rikedomens håvor tycktes ösas ut över detta Frankrike för en dag, en ung, vacker, förtjusande kvinna, som genom sin blotta närvaro ådrog sig en viss med vördnad blandad beundran av var och en, som såg henne för första gängen och varken visste hennes namn eller yrke. Hon hade verkligen och på det naturligaste sätt en förnäm världsdams öppna blick, lugna åtbörder och samtidigt djärva och anständiga gång. Hennes uppsyn var allvarlig, hennes leende imponerande, och blott vid att se henne gå, kunde man säga, vad Elleviou en dag sade om en av hovets damer: Det är tydligen antingen en kurtisan eller en hertiginna.
Men det var ingen hertiginna tyvärr — hon var född allra längst ner på den svåra stegen, och det hade i sanning erfordrats, att hon var så vacker och intagande, för att med så lätta fötter kunna klättra upp för de första stegpinnarna redan vid aderton års ålder. Jag minns, att jag en dag mötte henne för första gången i den otäcka foajén på en bulevardteater, illa upplyst och alldeles fylld av denna surrande hop, som vanligen åskådar de stora melodramerna. Där fanns flera blusar än frackar,
