visshet om, att Marguerite icke förtjänade de känslor, jag hyste för henne.
Det finns i en bok av Alphonse Karr, med titeln: ”Am Rauchen”, en man, som en afton följer efter ett mycket elegant fruntimmer, i vilket han blivit kär vid första ögonkastet, så vacker är hon. För att få kyssa denna kvinnas hand känner han sig ha styrka att företaga allt, vilja att erövra allt, mod att göra allt. Det är knappt han vågar betrakta det fina smalben, hon kokett visar, för att icke smutsa sin klänningsfåll. Under det han drömmer om allt, vad han skulle kunna göra för att vinna denna kvinna, hejdar hon honom i ett gathörn och frågar, om han vill följa med henne upp.
Han vänder bort huvudet, går över gatan och kommer hem helt sorgsen.
Jag påminde mig denna skiss, och jag, som skulle velat lida för denna kvinnas skull, jag fruktade, att hon allt för snart skulle ge efter och allt för brådstörtat skänka mig en kärlek, som jag velat betala med en lång väntan eller ett stort offer. Vi äro på det viset, vi karlar, och det är väl, att fantasien skänker sinnligheten denna poesi, och att kroppens begärelser göra denna eftergift åt själens drömmar.
Om man sagt mig: — Du skall äga denna kvinna i kväll, men du skall dö i morgon, så hade jag gått in på det. Hade man däremot sagt: — Betala tio louisdorer, så blir du hennes älskare, så hade jag vägrat och gråtit likt ett barn, som ser det slott, han drömt om på natten, försvinna, då han vaknar.
Likväl ville jag lära känna henne; det var enda sättet att komma underfund med, vad jag borde tänka om henne.
Jag förklarade alltså för min vän, att jag ville hon skulle bli tillfrågad, om jag finge bli presenterad för henne, och jag irrade omkring i korridorerna, inbillande mig, att hon skulle få syn på mig
