Min vän presenterade mig. Marguerite böjde lätt på huvudet och sade:
— Och min konfekt?
— Här är den.
Då hon tog den, kastade hon en blick på mig. Jag slog ner ögonen och rodnade.
Hon lutade sig fram till sin följeslagerska, viskade henne några ord i örat, och båda brusto i skratt.
Troligen var jag orsaken till denna munterhet; min förlägenhet fördubblades. Vid denna tid hade jag till älskarinna en liten mycket öm och mycket sentimental borgarfru, vars känslofullhet och melankoliska brev narrade mig att skratta. Jag förstod, hur ont jag måste ha gjort henne, av vad jag nu själv led, och under fem minuter älskade jag henne, som aldrig en kvinna varit älskad.
Marguerite åt sina druvor utan att vidare bry sig om mig.
Min vän ville befria mig ur denna löjliga belägenhet.
— Marguerite, sade han, ni skall icke förvåna er över, att herr Duval icke säger någonting åt er, men ni gör honom så förvirrad, att han icke finner ett ord.
— Jag tror snarare, att herr Duval följt med er hit, därför att ni, fann det tråkigt att komma ensam.
— Om det vore sant, sade jag i min tur, skulle jag icke bett Ernest anhålla hos er om tillstånd att få presentera mig.
— Det var kanske bara ett sätt att uppskjuta det obehagliga ögonblicket.
Om man umgåtts aldrig så litet med kvinnor av Marguerites klass, så vet man, vilket nöje de finna i att göra sig kvicka och retas med dem de se för första gången. Det är kanske ett slags vedergällning för de förödmjukelser, de ofta måste undergå av dem, som de se alla dagar.
