Marguerite stå lutad mot balkongräcket och plocka sönder kameliorna i sin bukett.
En av de båda herrarna lutade sig över hennes axel och viskade henne i örat.
jag begav mig in på Maison-d'Or mitt emot och förlorade icke det ifrågavarande fönstret ur sikte.
Klockan ett på morgonen steg Marguerite upp i sin vagn med sina tre vänner.
Jag tog en droska och följde efter henne.
Vagnen stannade vid rue d'Antin n:r 9.
Marguerite steg ur och gick ensam upp till sig.
Det var förmodligen en slump, men denna slump gjorde mig mycket lycklig.
Efter den dagen mötte jag ofta Marguerite på teatrarna eller i Champs-Élysées. Alltid samma munterhet hos henne, alltid samma förvirring hos mig.
Så förgingo fjorton dagar, utan att jag såg henne någonstädes. Jag träffade då Gaston och frågade honom efter henne.
— Den stackars flickan är illa sjuk, svarade han.
— Vad felas henne då?
— Hon är lungsiktig, och som det liv, hon fört, just icke varit ägnat att bota henne, ligger hon nu till sängs och är döende.
Vad hjärtat är besynnerligt! — jag blev nästan glad över denna sjukdom.
Jag gick alla dagar och hörde efter den sjukas hälsotillstånd, utan att dock yppa mitt namn eller lämna mitt kort. Jag fick sålunda veta, att hon var på bättringsvägen och att hon rest till Bagnéres.
Tiden gick, och intrycket, om också icke minnet, tycktes småningom utplånas. Jag reste; kärleksförbindelser, vanor, arbeten utträngde tanken på Marguerite, och då jag tänkte på denna tilldragelse, ville jag däri endast se ett av dessa svärmerier, som man har som helt ung och sedan skrattar åt.
För övrigt hade det icke legat någon förtjänst
