viss högdragenhet, som om det varit han, som bett att få bli presenterad för henne i London vid en mottagning hos drottningen eller hertiginnan av Sutherland.
Emellertid hade regissörens högtidliga tre slag genljudit i salongen, och hela skaran av åskådare och recensenter hade lämnat foajén. Endast den okända damen med sin ledsagerska och vi voro kvar — hon hade närmat sig elden och satt upp sina frusna fötter mot de njugga bränderna, så att vi bekvämt kunde betrakta henne från den broderade remsan på hennes underkjol till de svarta ringlarna av hennes hår, hennes hand, behandskad så väl, att den såg ut som på ett målat porträtt, hennes näsduk, prydd med en kunglig spets, och hennes små öron, i vilka glittrade två orientaliska pärlor, som kunde göra en drottning avundsjuk. Hon bar alla dessa vackra saker, som om hon varit född i siden och sammet, under någon förgylld takpanel i de förnäma kvarteren, med en krona på huvudet och en värld av smickrare vid sina fötter. Sålunda överensstämde hennes hållning med hennes språk, hennes tankar med hennes leende, hennes toalett med hennes person, och man skulle i den eleganta världens högsta kretsar fåfängt fått söka en kvinna, som stod i vackrare och mera fullständig harmoni till sina smycken, sin dräkt och sina ord.
Förvånad över denna tjusande uppenbarelse på en sådan plats och denna angenäma mellanakt under en så hemsk melodram, överlämnade sig Liszt emellertid helt och hållet åt sin fantasis ingivelser. Han är icke endast en stor konstnär, utan också en vältalig världsman. Han förstår att prata med fruntimmer, att som de övergå från det ena ämnet till det andra och välja de mest motsatta. Han avgudar paradoxer, han snuddar vid det allvarliga, det burleska, och jag kan icke beskriva, med vilken konst, vilken utsökt smak han tillsammans med
