De sist citerade orden utgöra ett från sjelfva §. 112 hämtadt bevis mot riktigheten af det, mindre kunnigt folk bedårande skälet för det så kallade ”folkpartiets” grundlösa påstående att Kongen, äfven i fråga af grundlagsändringar, har samma, endast ”suspensiva” veto, som i fråga om ”lagar” i allmänhet.
Man påstår nämligen, att ”Grundlov” är ”Lov”, likasom ”Bylov”, ”Fattiglov”, ”Civil”- och ”Criminal-lov”, och att, hvad som gäller om ”Lov” i allmänhet, äfven måste gälla om ”Grundloven”, huru mycket detta än strider mot förut omförmälda stadgande i §. 112 rörande storthingets handläggning af dithörande förslag.
Grundloven kallas nämligen i slutet af §. 112 Constitution, som uppenbarligen är något annat än vanlig ”Lov”, och hvad som gäller om vanlig lag kan icke gälla om ”Constitutionen”, således enligt §. 112 icke om Grundloven.
Eidsvolds-Grundloven (§. 110) innehöll också, såsom en sedan bortkastad inledning, att, när riksförsamlingen antagit denna ”Constitution”, blir den Grundlov; något som i öfrigt förklarar, hvarföre man icke ansett nödigt att uttryckligen omnämna den del Kongen skulle enligt Grundloven taga i Grundlovsförändringarna, hvilket annars utgör ett rent af oförklarligt förbiseende i §. 112.
Genom antagandet, såsom vi tro oss ha visat, på goda skäl, att ”fremsættes” i
