erholde Kongens Sanction”, och, enligt §. 82, kan Storthinget fatta särskildt uppräknade beslut, utan behof af ”Kongens Sanction”.
Ingenstädes talas det i Grundloven om Storthingets befogenhet att ”fremsætte” något, allraminst förslag, enligt §. 112, om ändring, hvilken endast undantagsvis får ske, i ”Grundloven”.
Då således ingen annan än Kongen kan sägas ”fremsætte Forslaget om Forandring” i Grundloven, måste Grundlovsförfattarenas mening ha varit, att Forslaget, i första rummet, måste af Kongen ”fremsættes”.
Detta blir ock för hvarje svensk genast klart, om han i stället för ”fremsætte” håller sig till det främmande ord man velat undvika, nämligen proponera eller göra proposition, något som endast kan sägas om kungen och regeringen, på riksdagen.
Första steget till en laglig ändring i ”Grundloven” är således, enligt §. 112, att en konglig proposition derom göres till ett ordinarie Storthing, och genast (icke blott i sammanhang med Storthingets protokoll) genom tryck mångfaldigas.
Härmed äro också med ens alla de svårigheter lösta, som öfriga föreskrifter i §. 112 eljes ovilkorligen skulle medföra.
Då blir det helt naturligt, när Kongen och Norska Regeringen, efter mogen eftertanka, anse någon del af ”Grundloven” böra ändras, och derom gjort förslag på ett
