— Tack, mylord, men jag reder mig ändå.
— Och du Robert? frågade Glenarvan.
— Min häst simmar som en fisk.
Men knappt hade han uttalat dessa ord, förrän den ofanliga flodvågen rullade över dem med ett oerhört dån. Hästar och människor försvunno i skumvirveln. Och när den brusat vidare, kommo människorna åter upp till vattenytan, men hästarna utom Thauouka, som fortfarande bar sin herre, voro borta för alltid.
Lyckligtvis befunno sig de nödställda nu nära trädet, dit floden bar dem fortare än deras simtag, och snart hade de nått dess krona, som stack upp över vattnet. Thalcave, som fått fatt i Robert, lämnade sin häst och var den förste, som steg upp på grenarna, dragande gossen med sig, varefter han även hjälpte de andra dit upp. Men Thaouka, som fördes bort av strömmen, skakade sin långa man och vände det kloka huvudet mot sin herrre, under det han kallade på honom med en klagande gnäggning.
— Du överger honom, sade Paganel åt Thalcave.
— Jag, utropade indianen, jag skulle överge honom!
Och med ett språng ut i de upprörda vattenmassorna försvann han under några ögonblick men visade sig åter tio famnar nedanför trädet.
