Hoppa till innehållet

Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
103
KAPTEN GRANTS BARN.

Hans arm stödde sig mot Thaoukas hals, och häst och ryttare drevo tillsammans bort mot den dimhöljda horisonten i norr.

⁎              ⁎

Det träd, vari Glenarvan och hans kamrater funnit en tillflykt, var en “ombu”, som påträffas här och där på Argentinas slätter, och som med sina rötter och starka utlöpare oslitligt fasthållas vid marken.

Därför hade också denna ombu, som var 30 mtr hög och vars lövverk ägde en omkrets av mer än hundra meter, kunnat motstå översvämningen. Dess stam delade sig i tre ofantliga grenar, av vilka två gingo nästan lodrätt i höjden, medan den tredje sträckte ut sig över vattnet. Men alla tre voro de förenade av slingerväxter och av ett lövverk så tätt, att det bildade en riktig skog.

De räddade sutto uppkrupna på det ställe, där stammen delade sig, och iakttogo spåren av den förödelse, översvämningen förorsakat. Uppryckta pålar efter boskapsinhägnader drevo omkring tillsammans med alla slags djurkadaver. På en flytande trädstam hade en hel jaguarfamilj kravlat sig upp och for tjutande förbi. Och längst bort i norr sågo de ännu en skymt av Thalcave och Thaouka.

— Thalcave, vän Thalcave! ropade Robert med utsträckta armar.