Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
117
KAPTEN GRANTS BARN.

ur den ena famnen i den andra alldeles som biet från blomma till blomma.

Efter att de återkomna i sin tur hört historien om Duncans lyckliga men på äventyr fria resa och sedan på nytt satt sig in i det civiliserade livet ombord på Duncan och med välbehag smakat på hur det kändes att äta väl tillagade rätter vid dukat bord, sova i en ordentlig säng och gå klädda i torra och rena kläder, företogo de sig att på allvar diskutera frågan om vart färden nu skulle ställas.

Paganel bredde ut skeppskartorna på bordet i däcksalongen och visade de andra tydligt den väg, trettiosjunde breddgraden tog. Ingen kontinent låg i dess väg, förrän den vid kap Bernouilli stötte på Australiens västkust. Och det var således till kap Bernouilli de borde styra sin kosa.

— Vänta litet! sade den alltid betänksamma majoren. Vi ha redan ett par gånger misstagit oss om dokumentets tolkning. Låt oss nu tänka oss riktigt väl för, så att det icke upprepas ännu en gång.

— Förlåt, min vän, invände geografen, då jag kom i ert sällskap, hade ni redan er tolkning färdig, och det förledde mig. Men nu har jag bildat mig min egen mening …

— Gott. Vi få hoppas den är ofelbar. Men vill ni alla fall vara snäll och säga mig en sak.