godset och livsmedlen samt herr Olbinett och hans flyttbara kök. Den främre utgjorde ett riktigt rum med matta och två sängplatser för de båda damerna.
Detta rörliga hus drogs av sex oxar, som styrdes med en lång pik, ett sätt att köra, som var ganska svårt. Men Ayrton hade lärt sig det på farmen, och det blev därför hans lott att vara kusk.
Lady Helena och Mary blevo förtjusta, då de sågo, huru bekvämt allting var inrättat i deras tillfälliga bostad. Det var John Mangles, som haft bestyret med anordningarna, och han hade tänkt på alla möjliga småsaker, så att de knappast hade det mindre bekvämt än i deras hyttar på Duncan.
Också Paganel var betagen. Han tyckte, att oxkärran var det bästa fortskaffningsmedel, man kunde tänka sig. Ett flyttbart hem, det var ju det bästa, man kunde önska sig.
Efter ett hjärtligt avsked av familjen O'Moore satte sig karavanen i rörelse. Den tunga oxvagnen rullade framåt sakta och lugnt, medan ryttarna redo bredvid eller gjorde små utflykter åt sidorna. Men provinsen Adélaïde, som de först foro igenom, erbjöd icke mycket intressant. Den liknade till och med så starkt den enformiga, trädlösa Pampan, att Mac Nabb påstod, att de icke bytt om land. Men Paganel lovade, att om två dagar, då de kommit in i provinsen Victoria, skulle det bli bättre. Och han fick rätt. Så fort de kommit
