Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
161
KAPTEN GRANTS BARN.

samma blommor, som liknade upp- och nedvända urnor.

Den oändliga skogen tycktes aldrig vilja taga slut. Men den andra dagens afton ljusnade den likväl, och på en liten slätt låg den lilla staden Segmour framför dem. De togo in på ett hotell för att en natt riktigt få vila ut och för att få äta vid dukat bord.

Då damerna och Robert gått in i sina rum, sutto herrarna likväl kvar en stund och pratade. Och utan någon förberedelse lade majoren plötsligt en tidning på bordet.

Lugn och tyst iakttagande hade han varit den enda av sällskapet, som observerat, att sinnena i den lilla staden voro i uppror över något, och han hade även tagit reda på, vad detta något var. Det stod att läsa där i tidningen, som han skaffat sig, och över vilken hans följeslagare nu lutade sina huvuden.

— Man vet, vilka det är, som begått brottet vid Camden-Bridge, utropade Glenarvan.

— Äro de tagna? frågade Ayrton livligt.

Men då han fick “nej” till svar, anmärkte han så lugnt, som om han ångrade sin första livlighet:

— Det var synd.

Artikeln berättade, att man antog, att den ohyggliga järnvägsolyckan förorsakats av ett planlagt dåd, som utförts av ett band av 29 straffångar,

Kapten Grants barn.11