Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
163
KAPTEN GRANTS BARN.

satte Ayrton. Vore det inte bäst, mylord, att ge Duncan order om att möta oss vid östra kusten.

Glenarvan såg tvekande på John Mangles. Men denne skakade på huvudet.

— Nej, sade han, vi kunde få ångra oss, om någon oförutsedd händelse gjorde det fördelaktigast för oss att fara till Melbourne. Och dessutom har Duncan ännu inte hunnit bli reparerad.

Ayrton fann det icke lönt att envisas, och dagen därpå fördjupade sig sällskapet åter i den stora gummiträdsskogen utan att ha skickat något bud till Duncan.

Den 5 januari kommo de in i det vidsträckta området Murray, vars otillgängliga vildmarker blivit anvisade till uppehållsort åt de stackars infödda, vilka allt mera trängdes undan av de vita, om man också icke nu, liksom i början av Australiens kolonisering, jagade och sköt ned dem som vilda djur.

Den stora skogen omväxlade nu med slätter och småskog, och trakten blev allt ödsligare och vildare. Men varken djur eller människor syntes till. De voro färdiga att tro, det infödingarna redan voro alldeles utrotade, då Robert skrek till, medan han pekade bortåt en dunge gummiträd:

— Nej se, en apa! En apa!

De sågo nu alla en stor, svart kropp, som med otrolig lätthet kastade sig från gren till gren. Plötsligt gled den ned ända till marken, skuttade