Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
166
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

man naturligtvis är vaktad, för vart steg man tar. Och skulle jag ännu en gång råka i händerna på dem, så valde jag hellre en ständig fångenskap än att åter genomgå de umbäranden och kval, jag utstått under min flykt genom ödemarkerna. För något sådant må Gud bevara kapten Grant.




FEMTONDE KAPITLET.
Ben Joyce.

Sedan de lämnat vildarnas läger bakom sig och genomrest en landsträcka av ungefär samma utseende som den de skådat de sista dagarna, började marken höja sig. Vägen blev backig, gropig och ofta så övervuxen med busksnår, att matroserna måste hugga fri väg åt oxvagnen. Man var vid foten av de australiska alperna. Följande dag voro besvärligheterna ännu större. Och helt plötsligt överfölls Mulradys häst av några underliga ryckningar, stupade omkull och var död.

Ayrton undersökte honom men förklarade, att han icke kunde förstå orsaken till olyckan.

— Ett blodkärl måste ha brustit till följd av ansträngningen i backarna, sade Glenarvan och anmodade matrosen att taga hans häst, så skulle han själv sätta sig i oxvagnen bredvid lady Helena.