Blott en av hästarna och en av oxarna stodo upprätta. De övriga lågo på marken döda och redan kalla, medan en hop rovfåglar flaxade omkring dem.
Wilson utstötte en svordom. Men Glenarvan befallde honom och Ayrton att föra de överlevande djuren till kärran. Det var ju ingenting annat att göra än att söka befria den ur gyttjan med de medel, som stodo till buds.
En halvtimme därefter voro de tillbaka vid lägret och delgåvo Paganel, Mac Nabb och de båda damerna den nya olyckan.
— På min ära, Ayrton, kunde majoren icke hindra sig från att säga, efter det han kastat en blick på den återstående hästen, det var skada, att ni inte lät sko om alla hästarna vid Wimerra.
— Varför det? frågade kvartermästaren.
— Därför att av alla hästarna är det bara den, som er hovslagare skodde, som fått förbli vid liv.
— Ja, slumpen har fogat det så, svarade kvartermästaren med ett skarpt ögonkast och gick bort för att spänna oxen och hästen för vagnen.
De andra betraktade frågande majoren, som hade pressat ihop läpparna liksom för att hålla tillbaka ord, som ville tränga sig fram. Han yttrade heller ingenting vidare utan gick även han bort till oxkärran.
— Vad menade han? sade Glenarvan undrande. Han kan väl inte misstänka Ayrton för att
