Ben Joyce, men den djärve banditen undkom dem och förenade sig med sitt band, som låg gömt i busksnåren.
— Till kärran, till kärran! skrek John Mangles, i det han drog in lady Helena och Mary i vagnen, där de voro i säkerhet för kulorna, varefter han tillsammans med matroserna, Paganel och majoren skyndade att eftersätta straffångarna.
Men dessa sågos icke längre till, och även skotten hade upphört att smattra. Troligen hade missdådarna funnit sig för fåtaliga att inlåta sig på öppen strid och inväntade ett lägligare tillfälle att öfverfalla. Hur noga man än genomletade terrängen, fann man dem icke, och de sökande återvände till kärran, där lady Helena och Mary hjälptes åt att sköta och förbinda Glenarvans sår, som lyckligtvis visat sig vara blott en lättare skråma i axeln. Lorden själv ville icke, att man vidare skulle bekymra sig om det. Man hade viktigare saker att tänka på. Och nu måste de först och främst höra majorens förklaring. Hur hade han upptäckt, att Ayrton var Ben Joyce?
Mac Nabbs bröt äntligen sin tystnad. Han talade om, hur han från första början misstrott Ayrton, därför att dennes uppsyn och inbundna sätt icke behagat honom. Sedan hade denna misstro ökats genom en blick, som han såg Ayrton växla med hovslagaren vid Wimerra, genom hans envishet
