skedda, var det Mary Grant, som ensam tänkte på framtiden. John Mangles såg henne blekna och hennes ögon fyllas med tårar.
— Ni gråter, sade han oroligt.
— Allt hopp är slut, snyftade den unga flickan. Min far! Min far!
Var och en förstod med ens hennes tanke. För att få de resande i sitt våld hade Ben Joyce uppdiktat skeppsbrottet. Britannia hade aldrig kommit till Twofoldviken. Kapten Grant hade aldrig satt sin fot i Australien. Ännu en gång hade man tolkat dokumentet orätt.
Robert grät i sin systers armar. De övriga sutto stumma inför de båda barnens sorg. Och Paganel slog sig för pannan i vrede mot sig själv.
— Vilket dumhuvud jag är! mumlade han.
Slutligen steg Glenarvan upp och gick ut till Wilson och Mulrady, som stodo på vakt.
Sedan en timme hade de icke sett en skymt av förbrytarna. Och dessa måste ha avlägsnat sig rätt långt, ty trakten tycktes fullkomligt lugn. Fåglarna hoppade på trädens lägsta grenar, och några känguru avbetade orädda det späda lövet.
— Skurkarna ha förmodligen känt sig för svaga att anfalla oss, eftersom de veta, att vi äro väl beväpnade, sade Wilson. De ha nog gått att skaffa sig hjälp.
— Troligt, svarade Glenarvan, ty de äro fega
