Han måste tänka på sin hastru, och han var ju sårad. Men själv tillät han på inga villkor, att han blev undantagen. Lottdragningen försiggick med allas namn, och det, som föll ut, var Mulradys.
Den tappre matrosen hälsade ödets utslag med ett “hurra”, och Glenarvan tryckte hans hand.
Deras första omsorg blev nu att borttaga skorna med väpplingarna från den återstående hästen och ersätta dem med andra från de dödade djuren, så att icke banditerna skulle kunna igenkänna Mulradys spår. Glenarvan gick emellertid snart in för att ombesörja brevet till Tom Austin, och som hans sår smärtade, dikterade han det, medan Paganel skrev.
Den sistnämnde var likväl ganska tankspridd. Han kunde inte få tanken på det misstolkade dokumentet ur huvudet, och han skrev helt mekaniskt de dikterade orden:
— Duncan skall genast göras segelklar och föras till…
Men här avbröt han sig, ty hans blick hade händelsevis kommit att fästa sig vid namnet på tidningen “Australian an New Zeeland”, som majoren dragit upp ur fickan och låtit ligga på golvet i kärran. Tidningen var vikt så, att endast de två sista stavelserna av titeln voro synliga, och Paganel stirrade på dem som förhäxad.
