en växt, som han kände till såsom matnyttig. Under dess blad, som liknade väpplingens, sutto frön, så stora som ärter. Man krossade dem mellan ett par stenar till mjöl, varav man sedan gjorde ett slags bröd, som stillade hungern.
Då de hunnit till Delegete, en liten stad ungefär trettio kilometer från kusten, voro likväl deras lidanden slut. Här fingo de en stärkande måltid och satte sig genast upp i en vagn, som, så fort hästarna kunde springa, förde dem till staden Eden vid Twofoldviken.
Det var ett spännande ögonblick, då de till sist hörde havets brus och sågo horisonten öppna sig för det oändliga vattnet. Alla ögon spejade efter Duncan. Men ingenstädes såg man en ångare eller ett segel. Och då man kom fram till Edens hamn lågo några fartyg vid redden, men intet av dem var Duncan.
Glenarvan förfrågade sig strax om huruvida man sett till jakten. Men ingen hade sett eller hört talas om den, och på en veckas tid hade intet fartyg inkommit till Eden.
Kanske hade Duncans reparationer blivit fördröjda? Kanske hade de ändå hunnit före jakten till Twofoldviken?
Glenarvan ville ha klart besked, varför han gick till telegrafstationen och avsände ett telegram till skeppsvarvet i Melbourne med förfrågan,