Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
195
KAPTEN GRANTS BARN.

inte så lätt tillbaka. Dock, så länge man andas, så länge hoppas man.

Dagen därpå, d. 27 januari inhyste sig de resande, efter att ha försett sig med kläder och livsförnödenheter, i ruffen på Macquarie, och briggen lättade ankar. Så fort den kommit ut på öppna havet, märktes det emellertid, att den var ett dåligt fartyg. Men om den seglade illa, så sköttes den heller icke väl. Skepparen låg för det mesta i sin hytt och drack “gin” eller sov ruset av sig, och besättningen följde hans exempel, så gott den kunde. John Mangles, Mulrady och Wilson, som förstodo faran, vågade sällan lämna däcket. Mer än en gång, då det hotade att gå alltför galet, togo de också ett tag i rodret, oaktat kaptenen for ut i skymford och svordomar, om han såg det.

Om färden åtminstone gått något fortare. Men oaktat vinden var god, såg man efter en vecka ännu ingen skymt av Nya-Zeeland. Damerna ledo mycket av den kvava luften i ruffen och uppehöllo sig för det mesta på däck. Men Glenarvan var den beklagansvärdaste av dem alla. Han gick tyst och grubbande för sig själv och kunde långa stunder stå och stirra mot horisonten. En gång, då John Mangles befann sig i närheten, gjorde denne honom uppmärksam på att man icke kunde vänta att få se land åt den sida, dit han vände blicken.