på vilken alla hyddornas invånare nu samlade sig för att hälsa de återvändande krigarna.
Kai-Koumou började tala. Och att döma efter hans åtbörder och de förtvivlade skrik, varmed hans ord mottogas, skildrade han de olyckliga striderna. Hans åhörare tjöto och sörjde över sina förlorade anförvanter, och kvinnornas vrede vände sig snart mot fångarna, som de närmade sig så hotande, som ville de slita dem i stycken för att svalka sin hämndlystnad.
Lady Helena gjorde våld på sig och försökte vara lugn för att hjälpa Glenarvan att bevara sin kallblodighet, men den stackars Mary Grant var nära att svimma i John Mangles armar.
Lorden gick emellertid rakt fram till Kai-Koumou.
— Jaga bort dem! sade han, visande på den skränande kvinnohopen.
Utan att svara betraktade maorihövdingen sin djärve fånge. Men efter ett ögonblick lyfte han handen mot kvinnorna och fick dem att tiga.
Då han efter en stund skulle rådpläga med de andra hövdingarna, fruktade han likväl att fientligheterna mot fångarna skulle börja på nytt och stängde därför in dessa på ett heligt ställe, en hydda, som låg vid slutet av inhägnaden, där platån stupade brant nedåt, under det hyddans ena vägg stödde sig mot ett klippblock, som reste sig trettio meter över den.
