Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
216
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

göra sitt hus otillgängligt för misshagliga personer. Och att förgripa sig på det av “tabu” hägnade föremålet vore döden.

Det var detta mäktiga “tabu”, uttalat av Kai-Koumous läppar, som frälsat fångarna från en omedelbar död.

Men ingen av dem gjorde sig några förhoppningar om varaktigheten av detta skydd. Glenarvan hade dödat en maori, och hos vilda folkslag kan ingenting annat än mördarens död försona ett sådant brott. Och som den dödade var en hövding, skulle väl knappast ett liv vara nog som försoningsoffer. Men döden hos vildarna var blott slutet på ett långt martyrskap.

Det var förfärliga dagar, som de stackars innestängna nu genomlevde i väntan på att deras öde skulle gå i fullbordan och i grubbel över vad, som blivit av Robert och Paganel. Utan tvivel hade dessa redan fallit offer för infödingarnas hämndlystnad. John Mangles led vid åsynen av Marys stumma sorg, så han trodde sig förlora förståndet.

Och Glenarvan tänkte mest på sin älskade hustru, hur hon skulle bära sin lott, antingen hon måste lida dödskvalen eller bli kvarhållen i fångenskap efter hans död, ty hur skulle han kunna uppfylla hennes bön att icke låta henne levande falla i vildarnas händer. Han hade ju icke mer något vapen.