Han var nu uppe och trycktes hårt men ljudlöst i den ena famnen efter den andra.
— Mitt barn, mitt kära barn, du är då inte död, sade Glenarvan.
Och Robert omtalade nu hastigt, hur han lyckats smyga sig bort under den allmänna villervallan, då Kara-Tété blivit nedskjuten. Under två dagar hade han legat gömd i busksnåren. Under nätterna hade han irrat omkring och upptäckt en grotta i berget, varifrån han börjat gräva gången fram till fängelset. Medan vildarna voro sysselsatta med begravningen, hade han varit inne i en hydda och tagit en kniv och ett rep. Och nu var han här.
— Och Paganel, är han därnere? frågade Glenarvan.
— Herr Paganel? upprepade gossen förvånad. Jag trodde, han var här.
Det var en stor missräkning att höra, det Paganel icke var med Robert. Men majoren skyndade på de andra. De hade icke en minut att förlora. Mörkret var visserligen tätt ännu, men en gråaktig strimma vid horisonten tydde på att dagningen var nära.
De kröpo nu en efter en genom den trånga gången in i grottan. John Mangles var den siste och innan han lämnade hyddan, makade han ihop den uppgrävda jorden till öppningen, som han täckte
