glatt med ett uttryck, som, innan han sagt ett ord, förrådde den livlige talaren men också mannen full av tankspriddheter, en sådan som icke ser, det han betraktar, och icke hör det, som ljuder i hans öron.
Han började gå runt omkring Mac Nabbs, såg på honom, smålog emot honom. Men då majoren ej på minsta sätt låtsade om honom, tog han sin kikare, som hängde i en rem över axeln, drog ut den så, att den blev fyra meter lång, riktade den mot horisonten och stirrade i den under fem minuter, varefter han sänkte den och försökte stödja sig emot den som mot en käpp, då likväl delarna gingo in i varandra, och det var nära, att han hade satt sig vid foten av stormasten.
Vilken annan som helst skulle ha dragit på munnen. Men majoren blinkade inte en gång. Då tog den okände sitt parti.
— Steward! ropade han.
Just i detta ögonblick kom verkligen herr Olbinett från köket för att duka i matsalongen, och han stannade förvånad, undrande om den främmande kunde vara en ny gäst, som lord Glenarvan bjudit.
— Är ni steward här på båten? frågade den okände.
— Ja, svarade Olbinett, man jag har inte den äran …
— Jag är passagerare i hytten numro sex.
— Numro sex — upprepade stewarden.