nog. Vi lägga i land vid Madeira, och där träffar ni nog på ett fartyg, som hjälper er tillbaka till Europa.
— Tack, mylord, tack …
Men Paganel såg icke mycket tröstad ut. Han gick och hängde huvudet en lång stund, tills han plötsligt såg upp igen.
— Säg mig, sade han, Duncan är ju en lustjakt?
— Ja, och som tillhör lord Glenarvan, sade John Mangles.
— Gott, tillåt mig då en liten anmärkning! Indien är ett härligt land, fullt med märkvärdigheter. Damerna ha kanske inte varit där ännu …? Det behövs bara en liten vridning på styrhjulet, så far Duncan lika lätt till Indien som till Chile, eftersom den är ute på lustresa …
Paganel avbröt sig, ty han såg, att man skakade på huvudet åt hans förslag.
— Om det icke vore fråga om något annat än en lustfärd, sade lady Helena, så skulle vi gärna fara till Indien. Men det är inte oss själva, vi ha att tänka på.
Och inom några minuter blev Paganel upplyst om resans mål och fick höra historien om dokumenten, kapten Grant och lady Glenarvans ädelmodiga omändring av sin bröllopsresa. Berättelsen grep honom också på det djupaste.
