Hoppa till innehållet

Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
49
KAPTEN GRANTS BARN.

relse. Mary Grant tryckte med tårar i ögonen geografens hand.

— Ja, min far måste vara här! utropade Robert i det han kastade sig över kartan och följde den trettiosjunde breddgraden med pekfingret.

— Och om det verkligen är så, att vår far fallit i indianernas händer, tror ni då, att de skonat hans liv? frågade Mary.

— Alldeles säkert, svarade Paganel. Indianerna äro alls inga människoätare. Tvärtom förstå de sig på att draga nytta av vita fångar. En bekant till mig har tillbringat tre år i fångenskap hos indianerna. Och han fick visserligen lida mycket, men för sitt liv behövde han aldrig frukta.

Nu uppstod spörsmålet, på vad sätt man skulle bedriva efterforskningarna, och man fick genast klart för sig, att sällskapet måste dela sig. John Mangles fick lov att stanna på fartyget och föra det till motsatta kusten, där han skulle vänta vid det ställe, där den trettiosjunde breddgraden löpte ut i havet, under det de egentliga forskarna följde samma breddgrad till lands ända från dess början på chilenska kusten.

Paganel försäkrade, att denna landresa varken skulle bli farlig eller besvärlig. Först var det att färdas över en del bergsryggar, men sedan hade de framför sig en lång och sakta sluttning över Anderna, tills de kommo ned på en grönskande

Kapten Grants barn.4