— Naturligtvis, min gosse. I varje fransman gömmer sig en kock.
Fem minuter senare lade Paganel stora skivor vilt på spisglöden, och efter ytterligare tio minuter serverade han rätten, som såg riktigt aptitretande ut.
Ingen var sen att taga för sig, men vid första biten gjorde man de rysligaste miner.
— Oätbart, sade Glenarvan.
Och den stackars kocken måste själv erkänna det. Han fick lov att smälta många speglosor för sin kokkonst men tänkte under tiden blott på hur han skulle förklara köttets dåliga smak. Och till slut utropade han:
— Nu har jag det!
— Var köttet för gammalt? frågade majoren.
— Nej, skarpsinnige herr major. Men det hade promenerat för långt. Att jag inte kom ihåg det! En guanako är icke ätlig, om han jagas länge. Vi kunna således på smaken veta, att det här djuret och hela hjorden kommit långt bortifrån.
— Kan det vara någon fara, som skrämt dem så ytterligt? undrade Glenarvan.
— Kanske, svarade Paganel. Men som vi inte äro i stånd att taga närmare reda på det, så låt oss sova. Jag är verkligen dödstrött.
Var och en svepte in sig i sin punscho, och några sekunder senare sovo de alla utom lord Glenarvan.
