Paganel valde nya ord om och om igen, men infödingen ruskade bara på huvudet och till sist svarade han:
— No comprendo[1].
— Han måtte inte kunna något annat än en indiansk rotvälska, utbrast Paganel förtretad.
— Men han svarar i alla fall på spanska, sade Glenarvan.
— Min bäste Paganel, inföll majoren, kanske det är ni, som tvärtom inte talar spanska. Kanske har ni lärt er ett annat språk i stället.
Detta blev dock något för starkt för geografen. Ett sådant försmädligt misstroende kunde han icke tåla. Utom sig av förargelse började han leta i sina många fickor och drog omsider upp en bok, som han bugande lämnade majoren.
— Var så god, sade han, här är den bok, varur jag lärt mig spanska språket.
— Vad är det för en bok? frågade majoren.
— Lusiaden, av den store Camoëns.
— Camoëns, upprepade Glenarvan. Men min stackars vän, Camoën är ju portugis. Det är portugisiska, som ni studerat i två månader.
Paganel stod mållös, under det de andra bröto ut i ett hjärtligt skratt.
— Ja, skratta ni, sade han äntligen. Ni kan
- ↑ Jag förstår inte.
