också vore aldrig så väl beväpnade, kunna frälsa sig från en sådan skara, som kanske var ursinnig och djärv av svält.
Den hade redan närmat sig så långt, att man kunde urskilja formen på de särskilda vilddjuren. De hade storleken av en större hund, huvud som en räv, och längs ryggraden på deras röda kroppar fladdrade en svart man.
De tre uppväckta hästarna stodo skälvande av rädsla. Men Thaouka stampade med fötterna och sökte slita sin grimma för att störta sig ut ur inhägnaden.
Glenarvan och Robert ställde sig vid öppningen till armadan beredda att skjuta, men Thalcave lät dem förstå, att de måste spara sin ammunition.
I stället samlade han ihop allt bränslet i ingången till armadan och kastade dit ett ännu glödande kol. En mur av lågor reste sig efter ett par ögonblick mellan de belägrade och deras fiender. Och de förra kunde nu se, vilken oräknelig här de hade att kämpa emot. Elden hade emellertid hejdat deras framträngande, och endast ett och annat ursinnigt djur vågade sig fram så långt, att det till och med brände tassarna. Så småningom blevo dock bestarna djärvare. Man måste skjuta, och efter en stund låg en hög av kadaver framför eldmuren.
Men de levande klättrade över de fallna och stormade vidare.
