och de skräckslagna hästarna sleto sig och sprungo omkring i vanvettig rädsla.
Glenarvan tog Robert i sina armar för att försvara honom till det sista, då hans blick föll på Thalcave.
Denne hade gått fram till Thaouka och sadlade honom med stor omsorg. Ingen rem, intet spänne blev glömt. Han tycktes icke längre komma ihåg vargarna.
— Han tänker överge oss! utropade Glenarvan.
— Han! sade Robert. Aldrig!
Då indianen fattade tag i hästens man för att svinga sig upp, grep Glenarvan honom krampaktigt i armen.
— Du rider din väg? frågade han, pekande utåt den fria slätten.
— Ja, svarade patagoniern. Thaouka god häst. Kan springa. Drar vargarna efter sig.
— Robert, min gosse, du hör? utbrast Glenarvan och översatte svaret. Han vill inte överge oss! Han vill uppoffra sig för oss. Medan han drar vargarna efter sig, skola vi bli räddade.
Robert slog armarna om indianen.
— Vän Thalcave, sade han, far inte ifrån oss!
— Nej, sade Glenarvan, han får inte göra det.
Och vändande sig mot indianen tillade han, i det han pekade på de förskräckta hästarna:
— Vi rida tillsammans.
