I.
Jag har lyssnat en sommar till stämmorna från dagar, som förgått. En saga om längesedan döda människor har jag hört; medan denna sommars dagar försvunnit, har jag känt, hur sagan blifvit lefvande och klädt sig själf i ord. Gamla släkters minnen lefva i de människors öden, hvilka dikten gripit, och i mitt eget blod sjuder som en genklang från släkten, hvilka längesedan dött.
Bort till skogstrakterna föra mig minnena, till skogstrakterna, där de gamla släkternas män bröto bygd och deras kvinnor födde dem söner och döttrar för att odla den bygd, hvilken fädern brutit. I granskogsbygden och tallskogstrakten, där älgen ännu lefver, tranbären blomma på myren, och malmen smides till järn, dit för mig minnet. Där går älfven stark genom granskogen, där sträcka sig skogarna milsvidt, orörda ännu af odlarens hand, där brinna