— 164 —
packad reskoffert, innehållande allt af kläder och kvinnliga prydnader, som i hemmet sällan kom i bruk, samt en reskassa, afsedd för drickspenningar och småutgifter, en höstmorgon i oktober afreste för att göra besök hos mormodern, hvilken hon ej sett, sedan hon var barn. Magnus Brandt var till och med glad att så skedde, och vid afresan sade han till dottern:
— Kom ihåg, att med din mormoder kan du tala om allt, hvad du vill. Hon har hjärtat på rätta stället, om man bara förstår sig på henne. Hvarför hon just nu inbjudit dig, vet jag ej. Men jag anar, att hon erfarit något om de planer, som stå i förbindelse med din framtid. Lyssna därför till hennes råd. Och kom åter med vilja och mod att göra det rätta. Då går allt bra.
Cecilia hörde dessa faderns ord, och hon sträfvade fåfängt att synas lugn. Skygg för att gifva och mottaga smekningar hade hon alltid varit. Och i detta ögonblick kände hon denna egenskap som en olycka för sig själf, ja nästan som ett lyte. Medan fadern talade, hade hon mött Karins blick, och då hon däri tyckte sig läsa något, som liknade en förebråelse, blef det henne med ens så bittert och tungt att veta, att hon nu stod här för att säga farväl, kanske
