— 166 —
kände på hela jorden. Våldsamt ryckt loss och utkastad i världen kände hon sig. Ingen annan hade hon att förtro sig åt än en syster, hvilken hon vant sig betrakta som ett barn, och inte ens åt henne kunde hon förtro sig så, som hon velat. När nu vagnen kom fram till allégrinden, vände hon sig om och såg i en sista blick sitt hem genom den långa raden af aflöfvade träd. I samma ögonblick började regn falla, och Johan måste hoppa ned från kuskbocken för att slå upp suffletten.
Som om hon trott sig vara ensam, kröp Cecilia samman i sitt hörn och slöt ögonen. När Karin efter en stund lade sin hand på hennes för att taga afsked, spratt hon till, som hade hon blifvit väckt ur en djup sömn. Utan ord kysste hon systern till farväl, och från dikesrenen, där Karin stod kvar, såg hon blott vagnen, som rullade bort i regnet, hvilket föll allt stridare öfver den blöta stubbåkern, svepande som ett moln kring skogen, där vagnen försvann. Cecilia böjde sig icke ens ut ur suffletten för att vifta farväl.
Inhöljd i sin täta kappa, gick Karin i den tidiga gryningen långsamt hemåt. Medan regnet vätte hennes unga kinder, kände hon sig lättare till sinnes, och för andra gången kom hon att tänka på, hur lyckligt det var, att patron Skottes
