XVI.
Vid kvällsbordet var Magnus Brandt denna afton ännu mera fåordig än vanligt, och när han sagt Karin godnatt och, som han plägade, själf gick ut i vestibylen för att stänga den stora ytterdörren, ljödo hans steg mot golftiljorna tyngre än vanligt. När han lyfte upp bommen, hvilken hvarje afton lades på de grofva krokarna på ömse sidor om den tunga ekdörren, darrade hans arm, så att Karin märkte det, och när han vände sig om och såg, att dottern följt honom, bet han samman läpparna och blef mörk. I nästa ögonblick hade han dragit igen dörren om sig och var borta. Karin stod ensam kvar i det stora dunkla rummet, där skenet från oljelampan i taklyktan flammade osäkert och matt, kastande som ett spindelnät af skuggor från lyktans blyramar rundt kring väggar och golf.
