— 196 —
— Lägg brefven där i hörnskåpet, sade gubben. Där rör dem ingen.
Därmed spottade han och skramlade med träbenet, som han plägade, när han var upprörd. Och de borstiga mustascherna darrade på öfverläppen. Innan Karin gick, hade han lofvat henne ännu mer. Han hade lofvat henne, att de bref, som postbudet icke fick befordra, skulle få lämnas hos honom. Alltid blef det någon råd att sända dem vidare, här där folk alltid kom och gick. Kom det något bref, skulle han gömma det, och om det så stod hans eget namn på brefvet, skulle ingen få det mer än Karin själf. Mer ville han inte veta, och något ansvar ville han inte ha.
Genom snön, som föll allt tätare, gick Karin hemåt och var glad och nöjd, åt hvad hon gjort. Detta hade kommit så hastigt och gått så af sig själft, att hon ännu knappt fattade, hvad som skett. Men som hon gick, ljödo faderns stränga ord åter i hennes öron, syndfull och skuldbelastad kände sig Karin som aldrig förr. Om hon skulle dö, skulle hon säkert aldrig komma till himmelen. Kunde det vara så? Om hon fick lefva länge och alltid i allt annat gjorde det som var rätt och godt, skulle då Gud inte kunna förlåta henne, om inte förr, så när hon blef mycket gammal?
