— 27 —
tanke binda det som varit, samman med det som var. Allt blef lika overkligt, lika omöjligt. Ensam gick han i rummen. Hans hustru var nyss död, och två barn hade hon lämnat efter sig, två kvinnobarn, för hvilka han skulle kallas till räkenskap en gång, han, som var en man.
Midt i allt detta erfor han den sugande längtan, som blifvit honom medveten. Fram och åter vandrade han på golfvet, och han såg gammal ut, där han gick, äldre än hvad han var. På himlen började dagningen färga skyarna, och ljusen i stakarna brunno matt.
Då blåste Magnus Brandt ut ljusen och började tänka klart. Verkligheten tvang honom åter in i sitt våld, där den väg, han hade att gå, syntes honom klar. Han gick till sängs och sof till klockan sju, en hel timme längre än han brukade.
Följande dag hade Magnus Brandt ett långt samtal med sin inspektor, och på eftermiddagen tog han mamsell Agda in på kontoret. För henne yppade han i korta, öfverlagda ord sina planer, föregaf en affärsresa och gaf order om, hur allt skulle ställas för döttrarna. Mamsell Agda lyssnade som alltid vördnadsfullt till husbondens ord. Men hennes ögon spelade vaknare än vanligt, och långa stunder såg hon ned på mattan framför sig, som hade ansvaret tyngt
